Lite träningssnack

Blir en rätt kort uppdatering nu och kanske inte så intressant. I stor utsträckning skriver jag nog det här för mig själv för att kunna komma tillbaka till det senare och se hur det har gått.

Vi har hunnit med rätt mycket senaste tiden, en hel del till vinprovningar och jag tänkte att nästa post kanske får en bli en sammanfattning av det. Nu tänkte jag kort bara prata lite om träning, något vi har gjort väldigt mycket av den här resan. I alla fall om man jämför med tidigare resor. Senaste tiden har jag jobbat rätt mycket vilket har resulterat i ganska dåliga matvanor, ett bra exempel på det är en hel vecka då jag åt calzone till middag. Det resulterade i en hel del viktuppgång (inte helt oväntat) trots att jag tränade på rätt bra. Nu under resan har vi överlag ätit väldigt bra mat och tränat minst varannan dag. Det har resulterat i att vikten förmodligen har börjat återgå mot någon typ av normalläge men framförallt har jag mått väldigt mycket bättre (en fantastisk semester kanske också har ett finger med i spelet). Men jag känner verkligen att äta bra känns som en grund för att må bra, i alla fall för mig.

Under hösten har jag jobbat väldigt mycket på att lära mig olympiska lyft och i princip har jag kört någon typ av olympiska lyft minst 3 gånger i veckan sedan i augusti. Det har långsamt gett resultat och jag har börjat få in tekniken lite bättre. På videon nedan kan ni se när jag gör lite power snatch övningar  på 45 kg och det var verkligen jättelätt. Det har fått mig att se fram emot att komma hem och testa hur mycket jag kan klara när jag tar i. Det sista jag gör i klippet kallas för over head squat och är en övning som för mig framförallt ställer krav på balans, rörlighet och axelstabilitet. Den trion är något jag länge haft problem med men nu känns det bättre och bättre. Anledningen till att jag stannar så länge i botten är att jag vill vara säker på att jag är stabil i det svåraste läget. Det är också bra stretch för de ingående musklerna.

Det här är verkligen långt ifrån bra ryck men i maj ska ni få se på grejer!

En annan sak som jag ibland har försökt träna på men som jag tidigare har givit upp är att förbättra min uthållighet. Jag har i hela min "träningskarriär" i princip kört 3 set med 6 repetitioner eller 5 set med 5 repetitioner. Det har gjort att min hjärna är väldigt van att kämpa för att få upp en vikt ca 5 gånger och efter det har den lärt sig att den ska få vila. Jag tycker att klippen nedan visar ganska bra hur det kan se ut. I början är vikten väldigt lätt men runt 4-5 reps börjar min hjärna tänka att nu snart ska jag få vila och kroppen segar ner sig.

Det här är två exempel på saker jag vill träna upp under året och när maj månad kommer ska jag ha lyckats. Ska fixa en mer konkret mållista för vad som gäller för maj när jag kommer hem men bättre i böj (både 1rm och 10rm samt mer vikt i ryck kommer vara viktigt). Som jag sa tidigare har jag och Samuel ”slagit vad” om topp form till slutet på maj. Straffet för mig om jag misslyckas är att jag inte får äta kött under juni månad. Det är något som helt enkelt inte får ske och jag kommer alltså med all säkerhet att se till att lyckas.

Återkommer så fort vi har bättre internet med en berättelse om våra sista dagar i Australien.

Kangaroo island!

Kängruön är det något att ha?

Svaret är helt klart ett stort JA! Det fanns ett antal olika djur jag velat se under den här resan. Valar var nog det viktigaste, med det avklarat och i Australien så var det dags att försöka sig på kängru och koalabjörn som även de såklart var väldigt högt uppe på min lista.

Koalabjörnen har haft en tid då den var ganska illa ute, mycket på grund av dingos och rävar men såklart också människor. För att säkerställa deras överlevnad flyttade man ett antal till Kangaroo island, där de inte finns några rovdjur. Det fungerade över förväntat och problemet man har nu är att det finns för många koalabjörnar på ön vilket har resulterat i att man nu försöker kontrollera beståndet. Man ställs också inför problemet att förklara för allmänheten att koalabjörnar är mycket hotade på en plats men finns i överskott på en annan. Något som inte tycks vara helt enkelt.

Men låt oss ta vårt besök på ön från början. Vi tittade på lite olika sätt att ta oss dit och fastnade för en 1-dags tur där man blev runt bussad till de viktigaste platserna.

Första hållplatsen på resan var Seal bay, där det fanns massor med sjölejon. Stranden vi var på är den näst största kolonin av sjö-lejon i Australien och man får bara gå ner på stranden i sällskap med en speciell guide från parken. Det är dels för att se till att vi inte stör sjölejonen men också för att sjölejonen inte ska attackera någon vilsen och/eller dumdristig turist. Att ha en guide med visade sig vara av vikt då han flera gånger fick plocka upp småbarn som sprang fram mot sjö-lejonen. Sjölejonen spenderar normalt ca 3 dagar ute till havs och letar mat och kommer sedan tillbaka till stranden för att sova och vila upp sig.

Det är även på land de föder sina barn och det sprang runt en hel del söta små sjölejon.

 

Något som det pratats ganska mycket om senare år är det som kallas för spegelneuron. De är nervceller i hjärnan som känner igen när någon annan gör en viss handling och de tros vara viktiga både för att hjälpa oss att förstå vad någon annan tänker men också för vår inlärning. Tittar man t.ex. på väldigt små barn så försöker de väldigt ofta härma de som vuxna runt omkring dem gör. Vilket är ett väldigt bra sätt för barn att lära sig de vuxnas vanor (men såklart också deras ovanor).

Mamma gör, barn ser och gör lika...


Sen var det dags för koalabjörnar och de var inte speciellt svårt att hitta dem. Men det var helt klart svårare att samla ihop gruppen efteråt då många ville stanna kvar med björnarna.

 

En sak som var lite oklart var i fall vi skulle hinna se några känguruer då de oftast försöker hålla sig undan solen. Det visade sig dock att vi hade tur och vi hittade ett par som satt under ett träd och chillade. Jag lyckades också ta några bilder.

 

Efter det åkte vi vidare till några väldigt häftiga klippor som dels bjöd på väldigt trevlig utsikt.

Samt ett försök från Samuel att använda mitt teleobjektiv som kikare.

För 7 år sedan hade Kangaroo island en väldigt omfattande bushfire och en rätt stor del av det naturreservatet vi var i brann ner. När vi åkte igenom det märkte man först inte så mycket men efter det att guiden berättat vad man skulle leta efter så blev det rätt lätt att se ärren efter branden.

Det här visar en inzoomad bild på grenar från ett träd som brann för 7 år sedan. Alla löv har försvunnit och trädet är i princip dött men står fortfarande upp. Tittar man på en större yta så kan man se små vita områden överallt i det gröna.

Det blir svårare att se länge bort i bilden men mängden vita döda grenar men ser i förgrunden fortsätter hela vägen bort. Guiden berättade att de döda träden till sist faller ner och blir ved för nästa bushfire. Det var lite intressant att han hela tiden sa nästa bushfire, som att det var hur självklart som helst att en kommer.



Det fanns en del fåglar som jag försökte fota när de flyger runt. Av det lärde jag mig att fåglar flyger fort och det är riktigt svårt att fota dem ... Fick i alla fall några bilder som jag slänger upp.

 

Sist men inte minst tittade vi på sälar som kallades för ”fur seals”. Som namnet antyder är det alltså sälar vars ”syfte” för i tiden var att bli till päls. Detta ledde till att de nästan blev helt utrotade men de har på senare år gjort en comeback och finns nu i större nummer.

Tyckte i alla fall att den här sälen såg ut att ha det rätt bra..

Ovanför sälarna finns den äldsta fyren på ön och vi fick reda på dels att ljuset från fyren kunde ses 60 km ut till havs. Men också att fyrskötaren (med familj) sattes i land på ön och fick jobba där i 9 månader, i isolation, för att sedan få 3 månaders semester på fastlandet.

Avslutar med en bild på båten som vi åkte med.

Vädret här i Adeleide är oerhört varmt >35 grader vilket har gjort att jag är helt slut, så detta blir en lite kortare post. Om det blir kallare blir det säkert längre igen.

Ben och vin, resan fortsätter

En annan sak som vi hann med i Sidney var att gå på deras naturhistoriska riksmuseum. Jag tycker alltid att det är kul att gå in på den typen av museum och jag lär mig alltid en hel del nytt varje gång. En sak som jag konstant lär mig är hur många olika ämnen det finns som jag absolut inte kan någonting om. På det här museet fanns det en väldigt stor samling mineraler och jag kände verkligen att det är en stor kunskapslucka, som jag ska se till att i alla fall delvis fylla. Många häftiga ”stenar”  fanns det i alla fall att titta på..

Det fanns även en stor samling av ben och det var kul att gå runt och titta och jämföra ben från olika arter.

Inom däggdjur är väldigt mycket lika vilket har skapat den klassiska frågan ”människor har 7 halskotor, hur många har en giraff?”. Det är såklart lätt att tro att en så pass mycket längre hals borde bestå av många fler kotor. Men trots att det har även giraffer bara 7 kotor. Det finns dock skillnader när vi kommer till arter som ligger längre ifrån oss. Ormar t.ex. har lite fler ”revben” än vad vi har.

När vi gick vidare såg vi en utställning som heter:

I och med att Australien är hem till en till synes oändlig lista av gifta och på andra sätt farliga djur kändes det här som den klart mest intressanta delen av utställningen. Dock gav utställningen gav lite mer frågor än svar. Till exempel visades dessa två bilder som visade var de farligaste och dödligaste (och bara ganska dödliga) vatten djur finns.

 
Här är det lätt att få intrycket att de här djuren bara finns på vissa ställen, men när man tittar lite mer noggrant på bilderna ser man att det finns ett ganska oroväckande överlapp. När det kommer till frågan, ”var kan man bada säkert?”. Blir vårt svar, ”vi lär helt klart se till att hålla oss borta från vattnet”.

De påpekade också att det i princip inte är någon som dör på grund av giftiga djur i Australien och att de som ändå dör oftast är folk som har försökt att fånga giftiga djur. Man blir ändock lite på sin vakt och när man hittar en sån här låda på museet så blir man onekligen extra vaksam.

I lådan finns en Sidney ”Funnel-web” spindel och de har ett av de starkaste giften av alla spindlar. Därför tänker jag (med mitt svenska säkerhetstänk) att lappen är lite oroande. Det känns som att en spindel som kan döda folk borde sitta mer inlåst än att man behöver en lapp på toppen som säger åt folk att inte öppna lådan....

Vi tittade sedan lite på dinosaurier och en sak jag ofta undrar över när jag ser modeller av dem är hur mycket kreativ frihet folk har när de återskapar dem. Om man skulle ge två personer samma information och samma ben men inte ge dem någon chans att prata med varandra, skulle de då återskapa två lika eller två ganska olika varelser. Bilden nedan visar en modell av en dinosaur och jag får i alla fall en liten känsla av att man har gjort den lite extra dramatisk...

Efter detta besök begav vi oss mot Adeleide (en plats som verkar relativt förskonad från giftiga djur). När vi flög in mot Adeleide såg vi några områden som brann på marken och det visar sig att det just nu pågår en hel del bushfires i Adeleide hills. Det är något som också märks på lukten när vinden kommer från ”rätt” håll. Man kan även på många ställen se rök som söker sig upp mot skyn i fjärran.

Vi har en del vi tänkt göra här i Adeleide och det första var att åka till The Barossa, som förmodligen är Australiens mest kända vindistrikt. Det är den extremt kraftiga och aromatiska Shirazen som är Barossas signum och vinet som satt Australien på vinkartan. De tillverkar också något som kallas för sparkling shiraz vilket är helt horribelt. Det kanske är något man kan vänja sig med men jag är inte ett dugg sugen på att försöka.

Jag hade innan vi åkt köpt ett anteckningsblock för att kunna skriva ner allt jag prövar under året. Boken har därmed fått det kreativa namnet vinprovning 2015. Det har redan visat sig varit en fantastisk investering.

En av de första vingårdarna vi besökte var Penfolds, som är en otroligt stor producent av vin. Deras vin bin 28 är ett av mina favoritviner och det som gick mig att börja bli mer intresserad av australiensiskt vin. I och med att det är en så pass stor producent förväntade vi oss ett ganska designat tastingroom och en hög tastingfee. Dock visade det sig vara helt tvärt om, det kostade ingenting alls att prova (överlag kostade det inget i Barossa, i NZ 5$ och i Napa 20USD), och jäklar vad med vin vi provade.

Här visas en bild på bin 28 tillsammans med bin 128. Man skulle lätt kunna tro att bin 28 har någon typ av samband med bin 128, men då skulle man ha fel. Det visar sig att bin numren är tämligen slumpmässiga, eller mer korrekt, valda av marknadsavdelningen. Som ett exempel kan nämnas bin 707 som är ett av deras flaggskepp, det vinet fick sitt namn från att en på marknadsavdelningen gillade Boeing 707.

Jag sa ju tidigare att min anteckningsbok visat sig vara en mycket bra investering och Penfolds var ett bra exempel. När vi kom sa hon som hjälpte oss ”oj vad du är seriös som skriver ner allt” och när vi vara klara med vinerna på listan sa hon, ”Vi har också en del extra viner, vill ni prova dem?”. Självklart sa vi ja och vi fick testa testa en del riktigt roliga viner till. Det är något som upprepats många gånger sedan blocket införskaffades.

Totalt blev det 18 stycken viner som vi testade på Penfolds och sen var det vidare till andra vingårdar. Först behövde vi lite lunch så vi stack till en pub vi fått tips om och beställde in en förrättstallrik och varsin huvudrätt.

Till förrättstalllriken ingick tydligen också en ostpizza och man undrade lite hur det var tänkt att man skulle få i sig en huvudrätt efter det här... Men skam den som ger sig!


Sen stack vi vidare till en vingård som verkligen gillade sin medaljer:

Och som hade väldigt trevlig utsikt:

Vi begav oss sedan tillbaka till Adeleide och längs vägen såg vi en hel del rök komma upp från Adeleide hills.
 

Nytt år nytt land

Slut på Nya Zeeland slut och slut på året.

Det har som alla år haft sina upp och nergångar men jag har lärt mig väldigt mycket och i stor utsträckning är det utmaningar som gör en starkare. Jag har länge tänkt att jag vill ha en stark hjärna (som klarar utmaningar) och en stark kropp och under resan har jag nog tagit det något steg längre och kommer nu eftersträva trion styrka, uthållighet och flexibilitet, i både kropp och själ. Flexibilitet tycker jag är en av de viktigaste punkterna och det är också en sida jag tror att jag utvecklat rätt mycket. När jag var yngre tyckte jag ofta att det fanns ett rätt sätt (mitt sätt) och ett felaktigt sätt att göra saker på. Framförallt när det handlade om olika mer ideologiska frågeställningar. Nu känner jag mycket mer att jag är intresserad av att förstå hur andra tänker och jag ser väldigt sällan frågor som rätt eller fel utan ofta som en mycket mer i en bred skala med många toner i mitten. Jag kan oerhört mycket än när jag var yngre och det har verkligen fått mig att inse allt jag inte kan och jag kanske till och med har blivit lite ödmjuk.

En av de sista sakerna vi gjorde i NZ precis efter att vi besökt Roy’s peak var att vi åkte vi förbi en vingård som heter Rippon och som av många anses vara om inte den vackraste i världen så i alla fall en av de i toppen.

Den ligger oerhört vackert till det var riktigt trevligt att gå runt där och prova vin. Det verkar till och med vara så vackert att folk försöker sno deras utsikt och en av döttrarna i familjen (familjeägd vingård) berättade att de hade hittat en bild liknande den ovan som gjorde reklam för potatischips i Japan.

Efter besöket på vingården åkte vi vidare mot Queenstown. Vägen dit var liksom de flesta vägarna i central Otago väldigt bergiga och vi fick återigen se många fina vyer.

I Queenstown hade jag inget speciellt planerat men Samuel hade verkligen speciella planer då han skulle hoppa fallskärm. Som jag tidigare har beskrivit åkte han alltså iväg för att hoppa fallskärm medan jag satt och skrev blogg post och funderade på allt möjligt och helt enkelt tog det lugnt. Han återvände några timmar senare, oskadd och med ett stort leende på läpparna. Han sa även att han skulle kunna tänka sig att göra om det. Queenstown var hur som helst en väldigt vackert belägen stad.

Bortsett från Samuels fria fall mot marken blev de sista dagarna i Nya Zeeland överlag rätt lugna och jag tror att vi båda kände att vi hade hunnit med så pass mycket att vi på sätt och vis var färdiga. Det innebär absolut inte att vi har sett allt som går att se (får se när man åker tillbaka). Att vi tog det så pass lugnt berodde istället i alla fall från min sida på att jag kände att jag behövde tid för att tolka alla intryck. En liknelse som jag kom att tänka på är den gamla historien om indianer som skulle förhandla med amerikanska regeringen. Indianerna flygs från sitt hem till Washington och när de kommer fram sätter de sig direkt ner och vägrar gå vidare. När de blir tillfrågade om varför de inte vill flytta på sig svarar det att de har rest så fort att det är helt omöjligt att deras själ har hunnit med. De valde alltså att sitta och vänta för att ge själen en hans att komma ikapp kroppen.

Jag kände lite att jag hade upplevt så oerhört mycket nya saker och tänkt så många nya tankar att jag behövde några lugnare dagar för att få tid att sortera alla intryck.

Resultatet av det blir att det blir inte så mycket bilder utan mer lite funderingar och tankar om vad jag kommit fram hittills på resan.

Jag har skrivit lite tidigare att det känns som att jag har haft semester väldigt mycket längre än de tre veckor som jag nu haft. På sätt och viss är det inte konstigt då det var något år sedan jag hade en så pass lång semester och jag tror verkligen att det har varit en ganska dum prioriteringen. Den här semestern har gett mig väldigt mycket tid för tanke och bearbetning vilket har gjort att jaghar fått väldigt mycket motivation för att starta många nya roliga projekt. Det har även givit mig många nya tankar och idéer som jag verkligen ser fram emot att kunna applicera under det nya året och som jag tror kommer kunna dra många projekt framåt.

En annan sak som jag återupptäckt är hur mycket jag trivs med att bara vandra runt. Det började i Hong Kong där vi gick runt många timmar varje dag och hann se en väldigt stor del av staden på det sättet. I Nya Zeeland har det sedan fortsatt med mycket promenader överlag men också med några riktigt fantastiska vandringar som givit mig väldigt starka och bestående minnen. Det väckte gamla minnen till liv från när jag först började doktorera på KI. Då gick jag i princip dagligen en morgonpromenad runt sjöarna i Solna, vilket tog ca 1h. Det gav mig en fantastisk start på dagen och det var ett bra tillfälle att fundera fritt runt både högt och lågt. Senare började jag tänka att det tog för mycket tid, men semestern har fått mig att omvärdera det helt och hållet och min hypotes nu är att 1h promenad snarare ger tid än tar tid. För mig handlar det om att det dels ger en energi och får en att fokusera, men också att det är ett ypperligt tillfälle för att få tankarna att flöda fritt och få hjärnan att problemlösa. Mitt jobb handlar ofta om olika problem som måste lösa och om en så enkel sak som fler trevliga promenader skulle få en att bli bättre på det vore det helt fantastiskt.

Men varför skulle en så pass enkel sak som en promenad kunna få en att tänka bättre? En hypotes som jag har är att det har lite med det monotona med att gå. För att ge lite bakgrund, när man pratar om hjärnan pratar man ofta om en storhjärna som är vårt medvetande och en lillhjärna som är viktig för att vi ska kunna hålla balansen samt för att vi ska kunna göra koordinerade rörelser. Dock missar de flesta böcker att ta upp de fantastiskt intressanta data och nya studier som indikerar att lillhjärnan är inblandad i hur våra tankar fungerar. Ett sätt man använder för att förklara hur lillhjärnan fungerar är att den består av olika loopar. Om man t.ex. vill cykla så skickar storhjärnan en tanke på att vi vill cykla till lillhjärnan som på olika sätt kan optimera den tanken och sedan skickar tillbaka den till storhjärnan. Storhjärnan får en bättre plan på vad som ska göras och skickar ut den, det kommer återigen till lillhjärnan som igen kan optimera den nya lite förbättrade tanken och så fortsätter det. Dvs för varje loop genom lillhjärnan blir tanken mer och mer optimerad, och ju oftare vi gör något desto bättre lär vi oss det. Det intressanta är att det finns indikationer på att liknande feedback system skulle kunna finnas och vara kopplade till hur vi tänker.

Min hypotes är alltså att när man är ute och går så finns det gott om tid att ta en tanke och köra den många gånger genom dessa feedback system som därmed kan hjärnan under lång tid jobba med våra tankar och därmed verkligen testa dem tills en så bra tanke som möjligt kommer fram.

Som en extra bonus får vi även en hel del nya upplevelser under själva promenaden vilket aktiverar nya associationsbanor och pga att en promenad (eller löptur) ändå är rätt långsam så kommer inputen inte bli överväldigande. Sammantaget så får vi tid till att verkligen vrida och vända på problemet samt att vi får tillräckligt mycket extern stimuli för att aktivera annorlunda minnen och nya banor. Kombinationen skulle då kunna ge mer genombearbetade tankar men även möjligheten att kunna tänka på dem på ett nytt och mer kreativt  sätt. Det skulle kunna förklara varför jag ofta har löst problem som verkat svåra bara genom att ta en promenad.

Som sagt en hypotes men ska bli kul att se vilket stöd det finns, att träning kan påverka kognitiva funktioner både under tiden man utför träningen och efter finns det dock redan stöd för.  

För att det inte ska bli bara massa text avslutar jag med lite bilder från nyår som vi firade i Sidney. Efter det drog vi till Adeleide och den kanske mest kända vinregionen i Australien, The Barossa!

Roys peak en mycket trevlig upplevelse

I och med att den första vandringen vi gjorde på resan, Tangariro crossing, hade varit så oerhört berikande bestämde vi oss för att försöka hitta en till vandringsled vi kunde gå innan vi lämnade Nya Zeeland. Valet föll på en led som leder upp till Roys peak, ett berg som är ungefär 1600 m högt. Leden är ungefär 1,6 mil och det kändes rätt lagom som en dagsvandring. 

 

Här är en bild på mig där jag försöker se tuff ut innan vi börjar gå. Ryggsäcken är såklart fylld med kamerautrustningen medan Samuel fick släpa upp allt vatten, i och med att vi är mer erfarna vandrare nu hade vi även kommit ihåg att packa ner proviant. Vi var således väl förberedda. Innan vi började fick vi ”betala” en liten avgift som går till att hålla leden öppen.

  

Redan efter ett par hundra meter började utsikten bli riktigt lovande. Det roliga när man går upp för ett berg är att för varje steg man går så blir utsikten bara bättre och bättre (nackdelen är att på nervägen gäller det omvända och utsikten blir konstant sämre ju längre man går).

  

Jag var lite seg i benen i början och de första kilometerna gick rätt tungt. Men efter ungefär två km började det släppa och man kom i nästan en typ av trans och bara vandrade på uppåt. Det var också ungefär här vi kom på att vi trots all vår erfarenhet av vandring så finns det saker kvar att lära. Vi hade nämligen glömt att packa solkräm och det kändes som att det var på tok för långt att gå tillbaka och hämtade den så vi körde på utan. Jag klarade mig ganska bra men Samuel har nu en ansiktsfärg som påminner om ett sommrigt rosé vin. Det finns således mer att lära, förmodligen kommer det att bli minst en vandring till under resan och vi får se vad vi glömmer då.

 

När man tittar ner från berget kan man se den lilla staden Wanaka som ligger precis nedanför bergen vid strandkanten. Man kunde konstant se massa båtar och vindseglare som åkte runt på sjön. Nya Zeeland är helt klart ett land där folk tycker om att vara utomhus.

När vi gick Tangariro crossing var det väldigt många andra som också var ute och gick samtidigt, vilket inte är konstigt då det är en av Nya Zeelands mest populära leder. Vandringen upp till Roys peak var väldigt mycket lugnare och det gick rätt länge mellan de gånger vi stötte på andra människor. Vi var dock inte helt ensamma utan längs leden fanns det en hel del får som gick runt och betade. 

  

När vi började vandringen tyckte vi inte att toppen såg så hög ut men ju längre vi gick desto mer ändrade vi vår uppfattning. Trots att vi vid det här laget hade gått i över en och en halv timme så verkade bergstoppen fortfarande vara exakt lika långt bort som när vi började...

 

Trots att det var långt kvar så hade vyerna redan blivit magnifika.

 

Vi fortsatte vår färd uppför och tog oss långsamt närmare toppen (även om det inte kändes sm att toppen kom närmare). Vi hade ingen som helst brådska vilket gjorde att det fick ta den tid det tog. Trots att det var konstant ganska brant lutning gick det bra att gå och det var verkligen skönt att bara gå och fundera samtidigt som man kunde se ut över sjöarna, bergen och staden nedanför oss.

 

Det fanns dock vissa som hade mer bråttom upp för berget. Damen man ser i mitten på bilden tycks ha haft så pass bråttom att hon till och med glömde bort att ta på sig skorna. Det är rätt imponerande att fötterna klarar 1,6 rätt grusig och stenig stig upp och ner för ett berg.

Trots att vi höll en lugnare takt så började vi till sist närma oss berget och här ser man en bild på den sista stigningen uppåt.

 

Och till slut kunde man äntligen se toppen.

 

Utsikten från toppen var verkligen fantastiskt och även om vandringen i sig hade varit väldigt trevlig så var det ändå trevligt att sitta på toppen och se ut över omgivningen som en liten belöning. Vet inte exakt hur länge vi var på toppen men det var verkligen en riktigt bra plats att sitta och fundera och njuta av livet på. 

   

En sak vi har sett under hela resan är folk som på alla möjliga ställen står med utsträckta armar eller med en så kallade selfiepinne för att ta en selfie. Det kan verkligen se rätt komiskt ut...

 

Vi körde en mer gammeldags approach och bad en av selfiekillarna att ta en bild på oss.

 

När vi gick Tangariro crossing började vi på ett ställe och slutade sen på ett helt annat ställe. Här var det dock bara att ta samma väg ner som man tagit upp och det blev lite som att ta hela resan i repris. Dock med skillnaden att utsikten blev sämre och sämre för varje steg man tog istället för att bli bättre och bättre.

Även på nervägen hade vi sällskap av fåren, som tittade på oss lite oförstående.

 

En sak som verkligen var slående på nervägen var att när man tittade tillbaka upp mot toppen så såg den ut att vara mycket högre än vad den hade gjort på uppvägen. Detta tycker jag är ett bra exempel på att när vi tittar på något ser vi inte det objektivt utan hjärnan skapar en bild där synintryck tolkas baserat på våra upplevelser. I det här fallet vet min hjärna om att det har gått åt väldigt mycket tid och energi för att gå upp till den toppen. Det gör att när jag tittade upp mot toppen på nervägen så hade min hjärna mycket mer information för att tolka vad jag såg och lite höjd blev på plussat till toppen för att det bättre ska passa hjärnans upplevelse av verkligheten.

 

Det är väldigt vanligt att man försöker beskriva hjärnan genom att jämföra olika delar av hjärnan med någonting ur vår vardag. Att ett öga t.ex. är ungefär som en kamera. Nackdelen med att göra detta anser jag vara att när man har börjat jämföra med något så kan det också bli lätt att applicera samma typ av tänk. Dvs ju oftare man säger att ett öga är som en kamera ju mer tror man att de fungerar på samma sätt. Men till skillnad från en kamera som väldigt precist avbildar det som finns framför oss så kommer ögats synintryck att utsättas för väldigt mycket bearbetning på vägen in i vår hjärna. Det finns alltså många olika automatiska bildbearbetningar som sker innan synintrycket når vårt medvetande som inte finns i en kamera. 

Resan hittills har varit sprängfylld med upplevelser och jag trodde verkligen inte att jag skulle få ut så mycket av resan som jag har fått, trots att jag hade höga förväntningar. Det har verkligen varit fantastiskt och fortfarande finns det en hel del kvar som vi ska göra. Men jag tror att det kommer att bli i alla fall någon lugn dag utan större upplevelser snart. Det känns som att man kommer att behöva en sådan dag för att sortera alla intryck och ge hjärnan en chans att komma ikapp.